"Jesper Andersson säger:
vad ska du göra ikväll?
karin h säger:
vet inte, dom hade tydligen gjort om lite på uppåt.. så himla typiskt, så fort dom typ flyttar en stol eller typ hänger upp en ny tavla ska alla springa dit och titta..."

det här börjar förvandlas till en msn-citat-blogg, men mina vänner säger ju så roliga saker!

"vet du jag registrerade patriarkatet@gmail.com idag dumt va"

den där johan alltså..

I fredags slet jag hela långa dagen med uppstyrandet av djungeltrummans fest för det nya pappersnumret. Jag bar, handlade, städade, fixxade och donade. Och styrde dj-schemat. Givetvis placerade jag mig själv på strategiska tider (visserligen fick jag hoppa in på passet 0530-0600, inte så strategiskt) och medan jag stod där lyckades vimmelfotografen knipa dessa två ganska roliga bilder. Jag ser svettig och sammanbiten ut, men jag lovar, det var kul.

Av alla sammanhang jag kunde tänka mig att KF kunde shoutas, måste jag säga att en nättidning från Förenade Arabemiraten inte var i den troligaste ändan av poolen. Men tji fick jag. Jesper - Dubai, 0 - 1.
Men vid närmare eftertanke är inte Dubai så himla knasigt ändå, Jonna från mina vänner i fashionmuslimetterna jobbar ju och lever och typ gömmer sig från utvisning där, och jag visste ju att den svenska djn PreRoll började sitt senaste mixxtape med KF och att han bor i Dubai.
Men jag kan ju inte låta bli att bli ställd när jag läser i TimeOutDubai.com (som jag gör varje morgon) och läser en intervju med just denne PreRoll:

"What’s your dancefloor killer?
Well, I have to represent Sweden here so it would be by a group called Krazyfiesta and it’s called ‘Never Zkared’. "

I lördags var jag på fest ute i Röda Sten, det var trevligt. Och en fotograf lyckades fånga Karin och mig i vårt snyggaste ögonblick någonsin.

Och Johan.

Och så lite miljöbilder.

Jag handlar dagligvaror i den lokala affären, jag har betalat och går till kortänden på rullbandet för att packa mina varor. Kassörskan släpper mitt kvitto på rullbandet och jag behöver inte kvittot så jag låter det ligga. Jag hinner ett tiotal meter ut från affären när en trettioish kvinna springer efter mig. "Vänta, vänta! Du glömde kvittot!" säger hon och jag får det i handen.
Är hon dum i huvudet? ELLER är hon den roligaste, mest sarkastiska människan någonsin?!


Förresten: P Diddy feat. Christina Aguilera - Tell Me (SWITCH RMX)

Som en vis man en gång sjöng: Det blir alltid värre framåt natten.

- Okej frågan här nedan kanske inte är så sawatskyansk, den börjar ju faktiskt med ett verb. Men å andra sidan tror jag att jag räddas av att det egentligen inte är en fråga.
- Ed Banger, denna vattendelare i svensk dansmusikdebatt. Lika älskat som hatat. Jag har försökt ta diskussionen med ro, och hålla mig utanför. Jag har många gånger lyckats klara mig ganska bra i ingenmanslandet mellan ett beafs två skyttegravar. Men medan hatet tycks växa sig starkare och ilsknare, kan jag inte låta bli att reagera.
Jag har lätt för att tänka i dikotomier, och tillsammans med någonslags förvriden socialistisk impuls drar jag på växlarna. I mina öron tycker jag att debatten påminner om den eviga diskussionen om "fin" och "ful" kultur, om det "innerliga" och det "lättsmälta", om det "själsliga" och det "ytliga". Fast i miniformat.
Detta är troligtvis inget som skulle palla en närmre dissikering, men mina tankar flyger i förlängningen till begrepp som "pretentiöst" (inte i den musiken som Ed-haterz kan tänkas lyssna på, vilket i dagens göteborgska kontext kanske skulle kunna innebära postdiscon eller minimaltechnon, utan snarare i föreställningarna om populär musiks själlöshet) och "folklig" (här inte heller med musiken i åtanke, min mamma skulle kalla Kavinsky för konstigt oljud, utan snarare i bristen på ounnsamhet. Att det är okej att ens musik hypas, och att den spelas på en Weekdaysmodevisning, och att fler än din vänskapskrets gilar samma sak). Fattar ni?
Hur som helst kan jag ärligt säga att jag gillar Justice nya kommande hit (hits är okej!!) D.A.N.C.E. Ladda ner! Och kan vi inte alla iaf enas om att det här faktiskt inte är samma "brölelektro" som säg Waters of Nazareth?

"Berätta på vilket sätt du känner dig som en loppa."

Yes, nu känner jag att mina journalistiska sawatskyanska instinkter kanske börjar ta fäste i mig en aning. I en oerhört meningslös msn-småprat med Anja kom en sån följdfråga så naturligt haha.

I natt bläddrade jag över till TV4+ där deras jakt & fiskeprogram visades. Där var två medelålders herrar som vandrade tyst genom en svensk lövskog. Små små kvistar knäcktes med små krispiga ljud under de specialdesignade gummistövlarna där de smög fram, vindstilla och tidigt på morgonen ploppade och klickade duggregnet mot de stiliga och diskret camomönstrade vindjackorna. De förklarade lugnt och viskande för kameran om vetenskapen som ligger bakom en bra jakt. Hur mycket intellektuell förberedelse och komplicerad utrustning och viktig kärleksfull naturkännedom som krävs. Vilken hälsosam och själslig friluftsupplevelse det är, vilket härligt engagemang. Och jag kunde inte göra annat än att äcklas.

Den grabbigare sidan av mig tänkte ett kort ögonblick: Vafan, folk har ju jagat vilt i skogen i tusentals år. Hur kan det komma sig att det helt plötsligt krävs dyr utrustning och tjocka encyklopedier för att fälla en älg.

Men jag kom snabbt på bättre tankar och äcklet blev ännu större. För det handlar ju snarare om att den samhälleliga förståelsen för att döda djur för kul skull har minskat. För att rättfärdiga detta har man därför försökt utveckla detta till en "vetenskap", till något CIVILISERAT. Där står nu två övre medelklassmän i svindyra vindjackor, gummistövlar, fläckfria lättfattliga gummigreppade jaktknivar, supersmidiga kikare, högteknologiska gevär, GPS-mottagare och kaffetermosar i rostfritt stål. Som står och pratar om naturens storhet och kan rabbla upp den enskilda renens hela livshistoria. "Den lilla bortskavda hårfläcken strax över den högra bakhoven, det är från ett bråk med en mård för två månader sen. Ååå är hon inte majestätisk. Det här har jag väntat på i fyra timmar, sedan gryningen".

Och PANG! Så har dom dödat renen, hängt den uppoch ner i ett träd och förklarar för kameran hur man bäst skär för att lossa på skinnet. I ögonen lyser bara: blod, kött, våld, hockeyhockeyhockey.

Och inget av detta verkar för mig mer civiliserat än säg en korsfästelse på ett snajdigt designat glasfiberkors, med smartfästande hårdplastspikar genom händer och fötter och en Kostaboda-törnekrona i rostfritt stål.

Ni kommer väl på tisdag på Bagheera?

Felicia heter en gammal vän till mig som har en musiksite som heter firstup.se, värsta bra sidan. Och precis nyss när jag svängde förbi den såg jag att hon tipsade om och länkade till ett nytt bra mixxtape: Do U All Have Ur 3D Glasses? - Free Mixtape from Kesh and Mr MarTelo. (Den innehåller såna hittar som Bel Biv Devoe - Poison) Och hennes kommentar till mixxen gjorde mig så glad så glad:

With that opening of Chacka Khan’s I Feel For You, it kinda reminds me of one I got from Jspr from Krazy Fiesta back in 2004, recorded on a real c-90 cassette tape. Jspr’s made me survive sort of (can’t explain the whole story but I was not feelin’ very well at that time) and this by Keshia is also proper survival material.

Jag och Felicia har bara träffats i verkligheten en handfull gånger, vilket jag tycker känns ganska märkligt. För vi har talat över internet bra många år. Hon var en spännande feministisk skunkpersonlighet och jag en osäker feministiskt yngling med dragning till tjejer som rappar. Det är svårt att säga när vi började prata över internet, skunkhistoryn sträcker sig bara till i början av 2004. Så minst tre år, men antagligen två till. Om jag ska överdriva något har hon säkert hjälpt mig att utveckla ett bra fröhållningssätt till feminism och till hiphop och till allt därimellan och jag hade säkert en liten crush då och då.
Hon skickade mig en bland-cd en gång med diverse tjejer, där var Missy Eliott, Chicks on speed, Roxanne Shanté och Gravy Train!!!. Och jag var imponerad av hur häftigt det var, inte för att jag inte hade nån koll på den musiken alls. Utan snarare var det en liten ögonöppnare för hur bra det kunde låta om man knöt ihop en samling musik på det sättet. Istället för genregränser kunde man höra anknytningen i attityd, i uttryck, och hur grymma brudar är.
Det dröjde alltså ett bra tag innan jag tog tag i att skicka ett blandband tillbaka, prestationsångesten var stor. Jag minns knappt alls vad det var för musik på det, men jag minns åtminstone Chaka Khan - I feel for you! Den håller än idag!

Åå Crime Mob! Åå La Chat! Ååå 808!

För kanske en månad sedan kom jag till skolan en iskall morgon. Jag var inte i toppform, ledsamheten lyste antagligen igenom i ansikte och hållning. Föreläsningen skulle börja snart och jag var lite stressad när en vänlig klasskompis svängde in från en annan korridor. Hon var vänlig på det viset att hon frågade nåt i stil med "Hur går det med hjärtat?" eller liknande (det är en sån grej som jag oftast verkligen uppskattar, men som jag aldrig skulle kunna fråga själv pga. att jag inte vill vara för påträngande). Jag blev iallafall positivt överrumplad och när jag satte mig ner i salen kom jag på mig själv med att tänka: "Vad konstigt det var att hon tog min hand. Det var ju typ otippat intimt." Men snart insåg jag att hon hade ju inte alls tagit min hand, jag hade bara lagt till det i mitt huvud! Och så besviken jag blev på mig själv. Jag blev så förbannad på mig och tänkte: "Har jag så förutsägbar och konventionell symbolik inbankat i huvudet att jag tror att någon tar min hand i sin bara för att nån säger något snällt?!" Snart börjar jag väl tycka att fåglarna kvittrar om jag skulle bli nykär också! Man vill ju gärna tro att ens undermedvetna är mer komplicerad än en Disneyproducerad romantisk komedi.
Okomplicerade dumjesper!

NU är det dags för en del som man kan kalla Skryt-O-Tips-Hörnan. Del 1.
- Imorgon kväll (torsdag) kan ni alla lyssna på radioprogrammet p3-lab. Men det räcker med att ni sätter på radion sådär tio minuter innan det slutar kl. 23, för allra sist kommer det spelas en helt fantastisk låt av Krazyfiesta. Om ni vill kan ni göra som back in the days och spela av låten ifrån radion, och sen när ni i sommar gör blandband så kan ni spela över den låten från ena kasettbandet till det andra med hjälp av din pappas stereo han har i vardagsrummet.
- Och om ni gillar låten kan ni ju anteckna i era JC-filofaxer att den 27e februari så dyker vi upp som gäst-djs på Bagheera på Keybar här i Göteborg.
- Men redan nu kan man ladda ner KF-remixen på Juvelens "Watch your step". Det kan ni göra HÄR (och dessutom ladda ner Extended Fiesta Edit HÄR, haha).

Idag ringde en god vän till mig och berättade att hon hade löss! Helt galet. Värsta dagisgrejen. Och hon ville varna liksom, att det kan hända att de kan hoppat över till mig. Men oroa er inte, mitt hövve kliar inte ett dugg. Så känn er välkomna att gnugga ert hår mot mitt.

JAG HATAR MÄN.
Man kan problematisera det ner i små beståndsdelar, men summan av kardemumman är ändå att JAG HATAR MÄN.

Hallå! Ledsen att jag varit dålig på att uppdatera den här grejen. Jag har haft en del att stå i, och dessutom har jag varit makalöst bloggoinspirerad. Så eftersom jag är på hyfsat gott humör idag (fått cashmoney!) och för att jumpstarta inspirationen tänkte jag skulle förklara hur min helg såg ut! Så här på onsdagen liksom, snart är det dags igen.

TORSDAG! Helgen var så fånigt nära att man lika gärna kunde sätta igång den redan på torsdagen, efter mycket smsande hit och dit började planen utkristalliseras. Efter redaktionsmöte på djungeltrumman skyndade jag mig hem, hetsdammsög det jag tydligen missade när jag städade dagen innan (det var mörkt, okej), för jag skulle få besök. Allas vår Doris droppade in vid sjutiden, vi pratade om plugg och CSS och om att det mest är killar som tar livet av sig. Karin gjorde en sån dramatisk entré som hon alltid gör, uppivarv och gladihågen, och efter en stund droppade även Karins Tobbe in, inte lika dramatiskt. Och sist men inte minst kom min klasskompis Hanna Häxan Hia-Hia, hon gjorde sitt debutbesök här och hon var SÅ imponerad. Eller nåt. Vi drack vin och jag lyckades tända eld på min popcornskål med ett tomtebloss.
(Sen åkte vi sen ner en kort stund till Jazzhuset, men det är bara värt en parentes.)

FREDAG. Sängliggande nästan hela dagen, slukade en säsong Seinfeld, och orkade utanför dörren lagom till att det var dags gå på ännu ett DT-möte och på systembolaget på Kapellplatsen. Förfest hos mig igen, den här gången helt allena. Det var jätteskönt! Jag drack vin och återförälskade mig i hiphop från 1994, jag skrev tillochmed en lång lång hyllningstext till Nas - N.Y. State of Mind. DÅ tänkte jag att den skulle bloggas upp här, men den är helt sjukt pinsam så här i efterhand. Mycket typ: "Det täta urbana knastret placerar Dj Premier i perfekt symmetri med de dystopiska rimmen". Som sagt, pinsamt.
Helt plötsligt hade klockan blivit midnatt och jag kom på att jag skulle ju ut! Ringde Göran och tog mig ner till Lokal, jag drack öl och skakade hand. Karin och Tobias droppade in och tillsammans vandrade vi mot Nefertiti. Karin kallade mig hiphopare, det var konstigt. Vi smet ner i Nefdungeon och ett plötsligt tändes det i taket, klockan var fyra och jag var alldeles för pigg för att klockan skulle vara fyra. Jag orkade ju tillochmed blogga lite när jag kom hem, kolla här nedan.

LÖRDAG! Idag hade jag inte tid att vara bakiz, jag hade bestämt tid med Kalle, min bror, på stan. Vi vandrade omkring, ogillade design och åt falafel. Men huvudpunkten på schemat var vernissagen för utställningen Konstfeminism på Kalles jobb, Konstmuseet. Det var bra! Jag insåg att jag föredrar realismen före aktivismen i det där sammanhanget. Men samtidigt har jag en gnagande känsla av att detta bara är för att jag köpt nånslags modern individualistisk föreställning om att all form av kollektivism är fel. Eller åtminstone fult. Och att kvinnor som skriker är töntiga.
Men men. Senare på kvällen var det smygöppning av det nyrenoverade Kafé Publik. New n improved, med öl! Och kvällen till ära även pastasallad. Sankt G spelade Midas Touch och jag och Krazy Jo-han gick till filmfestivaltältet på Järntorget. Där gick det omkring kulturarbetare med scarf och rödtjut, och dessutom förvånandsvärt många kids (inte för att jag är gammal). 18-åringarna kanske hör ordet "Festival" och ser ett tält och tänker instiktivt: "där kanske jag kan få vara".
Kvällens band var Pluxus, "new and improved". Det var INTE samma Pluxus som jag var så brutalt nykär till på Emmabodafestivalen 2002. Det var så smärtsamt tydligt att nu hade de mognat, nu har de varit på konstfester, nu har de kommit på att svartvitt är snygg och att kavajer gör så att man ser stilig ut, nu har de upptäckt indie-technon (inte för att dom spelar techno, men de har kommit på att det är häftigt, inte bara kul). En av killarna verkade tillochmed ha klätt ut sig till Erlend Oye och verkade ha tjatat till sig att få spela kass gitarr över alla låtar. Ää bu dåligt.
Skit i det här sa jag, och började gå mot den stora popfesten på Klubb Populär på Storan. Jag var sugen på lite glada ackord och chosefri euro. Jag hade skjorta på mig, så wtf tänkte jag. "Oj vilken monsterkö" tänkte jag när jag vandrade genom parken och såg Storan på håll. "Tuuur att jag har gästlista" tänkte jag bara en halv sekund efteråt. Men tji! Vakten bara pekade på kön och sa att gästlistade också måste stå i kö. Vad är då poängen medatt vara på listan? "Slippa betala" eller? Det struntar väl jag i, jag har mer pengar än vad jag kan göra av med. Jag har ju CSN liksom!
Så då pekade jag fingret åt vakten (i huvudet) och gick hem istället.


_________________________________________________

En av förra årets bästa låtar, Mapei - Video Vixxens, har en video nu!

Jag lyckades just hetsa min Irak-kurdiske svarttaxichaffis i sånt USA-hat att han började gråta.

(Rabatt!)

ÄNTLIGEN, nu är de nya krazyfiestahitsen här. Två crunkpionjärer, Bonecrusher och Crime Mob, har filtrerats genom fiesta-maskineriet och vips bums: floorfillers.
Så ladda ner NEVER ZKARED och STILETTO PUMPS IT UP.

Den enda låten från min bästa Mega Rap-skiva från 1993 som jag fortfarande tycker är bra! Och enligt VH1 är den alltså nummer 97 på listan över Worlds 100 Greatest One Hit Wonders.



Haha det är så kul att speakern börjar det hela med "Say what you will ...".

Lördagen började ganska kasst, med huvudvärk och jämmer och elende. "Bakfull" kanske man skulle kunna kalla det! Efter ett par timmar orkade jag mig ur sängen, upptäckte att det stod Nef i röda bokstäver på min bröstkorg, såväl som på mina lakan, efter stämpeln på min handled från gårdagen.
Det är helt sjukt hur vi ungdomar beter oss! Att man kan vara helt förgiftad en hel dag, men så fort det börjar släppa så korkar man upp igen. Men jag tog det iaf lite lugnt den här dagen, jag och Jo-han var nere på Respekt vid niotiden. Det var dags för Glory-eventet med Krazyfiesta som djs på nedervåningen. Början av kvällen var minst sagt trevande, middagsgäster satt kvar till efter elva, volymen var tvungen att hållas nere, high-tech-utrustningen var lite svår att förstå sig på, och jag gjorde minst sagt dåliga musikval. Efter ett tag tog DT-Erik, Alpha man, över DJ-båset och höjde ribban. Han körde sin halvtimme och när vi kom tillbaka var vi ju tvungna att step it up! Och vi sparade medvetet ghetto-techen till senare på kvällen, en bra tanke tycker jag är att bara höja hastigheten hela kvällen typ.
Men allting kändes hyffsat lyckat! Det var ganska mycket folk, och förhållandevis mycket folk som dansade på vårt lilla dansgolv också. Mitt under Tag Teams "Whoomp! (There It Is)" tändes ljuset i taket och klockan var tydligen tre. Johan slängde på sin godnattvisa, den där ondsinta Twin Peaks-låten. Och Lina kom springande och sa att det var aight om vi körde nån låt till, och vips: en sista Daft Punk-banger!
Men sen började kvällens utdragna och irriterande avslutning. Jag fick nämligen GÅ hela vägen hem från stan, en och en halv timme tog det! Helt tyst, i det skira snöfallet, tidningsutdelarna sprang mellan trappuppgångarna vid Olskroken. Vid femtiden kunde jag snubbla ner i sängen. Och kallt var det.

Min tidigare fackavgift var på 137 kr, nu är den på 382 kr i månaden!!!! Jävla borgarsvin!!! Och jag tycker nästan synd om den stackars telefonisten på SEKO som är tvungen att förklara för sjutusen arga brevbärare varför de måste skära ner på kostnaderna där hemma. Reinfeldt själv borde sitta och ta emot alla samtal!
Och det skulle kännas som ett sånt jävla nederlag om jag gick ur facket nu, då har terroristerna vunnit! Och det skulle inte ens göra nån vidare skillnad om jag gick ur bara facket, och fortsatte vara kvar i a-kassan, avgiften skulle bara droppa typ 50 kr. En droppe i havet, havet som är 382 kronor. "Piss i Mississippi" som nån sa.

BODYMORE.
kan tillochmed peppa upp en sån här jävlig måndag.

J säger:
vad tur att du svarade så insiktsfullt på min superseriösa fråga
johan säger:
jag vet!
johan säger:
jag ser vår relation som den mellan lärare - elev
johan säger:
eller förälder - barn
J säger:
personlig assistent - mongo
J säger:
fast då bestämmer iof mongot!

En hetsig helg är överstökad, det har varit en mycket framemotsedd helg, och därför känns det otacksamt att skriva att jag fick den överstökad. Men det är lite så jag känner så här i efterhand. Så kan det bli när man sett fram emot nånting så himla länge, då når man kulmen redan innan man når eventet!

Aight men helgen då:
FREDAG: Själva dagen började på en spännande rättegång i Mölndals tingsrätt, två herrar som pissade i en rondell i Kungälv, och vips: förargelseväckande beteende (men snälla, odla inga sympatier eller empatier för dessa män, dom var grisar i brothersjeans och dressmanskjortor, men DET kan jag återkomma till nån gång).
Kvällen började sen med att jag kom för tidigt till Djungeltrummans kontor uppe vid Kapellplatsen. Då var det ingen där så jag fick softa ute i kylan tills nån med nyckel kom. Jag var redan lite vitvinslullig, så det gjorde inte så hemskt mycket. Där droppade det sen in en massa massa nyvärvade skribenter, och min mp3 fick agera mixxxmaster, stämningen var helt enkelt tummen upp. Dessutom var gratis gott.
Sen när bossen hetsade på att det var dags för alla kidsen att hoppa i taxin mot Trädgårn och filmfestivalens invigningsfest, då avvek jag och vandrade ner för Aschebergsgatan. Där gick jag, bmore i lurarna, jackan uppknäppt som ett annat dagisbarn, halsandes min flaska Diamant. Målet var Uppåt Framåt, där min klasskamrat Hanna med följe var. Tanken var från början att jag skulle hem till henne på Hisingen och typ äta tårta och fira att hon fyllt år. Men det hann jag ju inte.
Och på Uppåt blev jag inte långvarig, mot Nefertiti där DJ Mehdi och Kavinsky verkligen var helt makalösa. Det hjälpte ju givetvis dom att jag verkligen var crunk i huvudet, men det var verkligen precis så som jag vill ha ett dansgolv, rytmerna från den argaste technon och attityden från den argaste Atlanta-MCn. Jag vill tillochmed minnas att jag hörde en screwad Knuck if you buck-acapella, jag tror iaf jag rappade med i "Walk in da club, shakin my dreads ..."
Sen hade jag kanske för kul, eftersom jag missade sista bussen hem. Smart som jag är promenerade jag bort i kortändan på Nils Eriksson-terminalen (av alla ställen!) och raggade svarttaxi. Jag prutade och hade mig, jag börjar bli så fånigt fyllekaxxig. Men hem kom jag iaf, och ganska bekvämt. Chauffören hade kännt en svensk kvinna i Studiegången (där jag bor), för femton år sedan, som tog sitt eget liv. "Jaha, oj" sa jag.

Men nu hinner jag faktiskt inte berätta om lördagen, men jag lovar att ta igen.
Och bilden här lägger jag bara upp för att visa vilken härlig självdistans jag har. Och för att den från just i fredags.