En hetsig helg är överstökad, det har varit en mycket framemotsedd helg, och därför känns det otacksamt att skriva att jag fick den överstökad. Men det är lite så jag känner så här i efterhand. Så kan det bli när man sett fram emot nånting så himla länge, då når man kulmen redan innan man når eventet!

Aight men helgen då:
FREDAG: Själva dagen började på en spännande rättegång i Mölndals tingsrätt, två herrar som pissade i en rondell i Kungälv, och vips: förargelseväckande beteende (men snälla, odla inga sympatier eller empatier för dessa män, dom var grisar i brothersjeans och dressmanskjortor, men DET kan jag återkomma till nån gång).
Kvällen började sen med att jag kom för tidigt till Djungeltrummans kontor uppe vid Kapellplatsen. Då var det ingen där så jag fick softa ute i kylan tills nån med nyckel kom. Jag var redan lite vitvinslullig, så det gjorde inte så hemskt mycket. Där droppade det sen in en massa massa nyvärvade skribenter, och min mp3 fick agera mixxxmaster, stämningen var helt enkelt tummen upp. Dessutom var gratis gott.
Sen när bossen hetsade på att det var dags för alla kidsen att hoppa i taxin mot Trädgårn och filmfestivalens invigningsfest, då avvek jag och vandrade ner för Aschebergsgatan. Där gick jag, bmore i lurarna, jackan uppknäppt som ett annat dagisbarn, halsandes min flaska Diamant. Målet var Uppåt Framåt, där min klasskamrat Hanna med följe var. Tanken var från början att jag skulle hem till henne på Hisingen och typ äta tårta och fira att hon fyllt år. Men det hann jag ju inte.
Och på Uppåt blev jag inte långvarig, mot Nefertiti där DJ Mehdi och Kavinsky verkligen var helt makalösa. Det hjälpte ju givetvis dom att jag verkligen var crunk i huvudet, men det var verkligen precis så som jag vill ha ett dansgolv, rytmerna från den argaste technon och attityden från den argaste Atlanta-MCn. Jag vill tillochmed minnas att jag hörde en screwad Knuck if you buck-acapella, jag tror iaf jag rappade med i "Walk in da club, shakin my dreads ..."
Sen hade jag kanske för kul, eftersom jag missade sista bussen hem. Smart som jag är promenerade jag bort i kortändan på Nils Eriksson-terminalen (av alla ställen!) och raggade svarttaxi. Jag prutade och hade mig, jag börjar bli så fånigt fyllekaxxig. Men hem kom jag iaf, och ganska bekvämt. Chauffören hade kännt en svensk kvinna i Studiegången (där jag bor), för femton år sedan, som tog sitt eget liv. "Jaha, oj" sa jag.

Men nu hinner jag faktiskt inte berätta om lördagen, men jag lovar att ta igen.
Och bilden här lägger jag bara upp för att visa vilken härlig självdistans jag har. Och för att den från just i fredags.