För kanske en månad sedan kom jag till skolan en iskall morgon. Jag var inte i toppform, ledsamheten lyste antagligen igenom i ansikte och hållning. Föreläsningen skulle börja snart och jag var lite stressad när en vänlig klasskompis svängde in från en annan korridor. Hon var vänlig på det viset att hon frågade nåt i stil med "Hur går det med hjärtat?" eller liknande (det är en sån grej som jag oftast verkligen uppskattar, men som jag aldrig skulle kunna fråga själv pga. att jag inte vill vara för påträngande). Jag blev iallafall positivt överrumplad och när jag satte mig ner i salen kom jag på mig själv med att tänka: "Vad konstigt det var att hon tog min hand. Det var ju typ otippat intimt." Men snart insåg jag att hon hade ju inte alls tagit min hand, jag hade bara lagt till det i mitt huvud! Och så besviken jag blev på mig själv. Jag blev så förbannad på mig och tänkte: "Har jag så förutsägbar och konventionell symbolik inbankat i huvudet att jag tror att någon tar min hand i sin bara för att nån säger något snällt?!" Snart börjar jag väl tycka att fåglarna kvittrar om jag skulle bli nykär också! Man vill ju gärna tro att ens undermedvetna är mer komplicerad än en Disneyproducerad romantisk komedi.
Okomplicerade dumjesper!