Den enda låten från min bästa Mega Rap-skiva från 1993 som jag fortfarande tycker är bra! Och enligt VH1 är den alltså nummer 97 på listan över Worlds 100 Greatest One Hit Wonders.



Haha det är så kul att speakern börjar det hela med "Say what you will ...".

Lördagen började ganska kasst, med huvudvärk och jämmer och elende. "Bakfull" kanske man skulle kunna kalla det! Efter ett par timmar orkade jag mig ur sängen, upptäckte att det stod Nef i röda bokstäver på min bröstkorg, såväl som på mina lakan, efter stämpeln på min handled från gårdagen.
Det är helt sjukt hur vi ungdomar beter oss! Att man kan vara helt förgiftad en hel dag, men så fort det börjar släppa så korkar man upp igen. Men jag tog det iaf lite lugnt den här dagen, jag och Jo-han var nere på Respekt vid niotiden. Det var dags för Glory-eventet med Krazyfiesta som djs på nedervåningen. Början av kvällen var minst sagt trevande, middagsgäster satt kvar till efter elva, volymen var tvungen att hållas nere, high-tech-utrustningen var lite svår att förstå sig på, och jag gjorde minst sagt dåliga musikval. Efter ett tag tog DT-Erik, Alpha man, över DJ-båset och höjde ribban. Han körde sin halvtimme och när vi kom tillbaka var vi ju tvungna att step it up! Och vi sparade medvetet ghetto-techen till senare på kvällen, en bra tanke tycker jag är att bara höja hastigheten hela kvällen typ.
Men allting kändes hyffsat lyckat! Det var ganska mycket folk, och förhållandevis mycket folk som dansade på vårt lilla dansgolv också. Mitt under Tag Teams "Whoomp! (There It Is)" tändes ljuset i taket och klockan var tydligen tre. Johan slängde på sin godnattvisa, den där ondsinta Twin Peaks-låten. Och Lina kom springande och sa att det var aight om vi körde nån låt till, och vips: en sista Daft Punk-banger!
Men sen började kvällens utdragna och irriterande avslutning. Jag fick nämligen GÅ hela vägen hem från stan, en och en halv timme tog det! Helt tyst, i det skira snöfallet, tidningsutdelarna sprang mellan trappuppgångarna vid Olskroken. Vid femtiden kunde jag snubbla ner i sängen. Och kallt var det.

Min tidigare fackavgift var på 137 kr, nu är den på 382 kr i månaden!!!! Jävla borgarsvin!!! Och jag tycker nästan synd om den stackars telefonisten på SEKO som är tvungen att förklara för sjutusen arga brevbärare varför de måste skära ner på kostnaderna där hemma. Reinfeldt själv borde sitta och ta emot alla samtal!
Och det skulle kännas som ett sånt jävla nederlag om jag gick ur facket nu, då har terroristerna vunnit! Och det skulle inte ens göra nån vidare skillnad om jag gick ur bara facket, och fortsatte vara kvar i a-kassan, avgiften skulle bara droppa typ 50 kr. En droppe i havet, havet som är 382 kronor. "Piss i Mississippi" som nån sa.

BODYMORE.
kan tillochmed peppa upp en sån här jävlig måndag.

J säger:
vad tur att du svarade så insiktsfullt på min superseriösa fråga
johan säger:
jag vet!
johan säger:
jag ser vår relation som den mellan lärare - elev
johan säger:
eller förälder - barn
J säger:
personlig assistent - mongo
J säger:
fast då bestämmer iof mongot!

En hetsig helg är överstökad, det har varit en mycket framemotsedd helg, och därför känns det otacksamt att skriva att jag fick den överstökad. Men det är lite så jag känner så här i efterhand. Så kan det bli när man sett fram emot nånting så himla länge, då når man kulmen redan innan man når eventet!

Aight men helgen då:
FREDAG: Själva dagen började på en spännande rättegång i Mölndals tingsrätt, två herrar som pissade i en rondell i Kungälv, och vips: förargelseväckande beteende (men snälla, odla inga sympatier eller empatier för dessa män, dom var grisar i brothersjeans och dressmanskjortor, men DET kan jag återkomma till nån gång).
Kvällen började sen med att jag kom för tidigt till Djungeltrummans kontor uppe vid Kapellplatsen. Då var det ingen där så jag fick softa ute i kylan tills nån med nyckel kom. Jag var redan lite vitvinslullig, så det gjorde inte så hemskt mycket. Där droppade det sen in en massa massa nyvärvade skribenter, och min mp3 fick agera mixxxmaster, stämningen var helt enkelt tummen upp. Dessutom var gratis gott.
Sen när bossen hetsade på att det var dags för alla kidsen att hoppa i taxin mot Trädgårn och filmfestivalens invigningsfest, då avvek jag och vandrade ner för Aschebergsgatan. Där gick jag, bmore i lurarna, jackan uppknäppt som ett annat dagisbarn, halsandes min flaska Diamant. Målet var Uppåt Framåt, där min klasskamrat Hanna med följe var. Tanken var från början att jag skulle hem till henne på Hisingen och typ äta tårta och fira att hon fyllt år. Men det hann jag ju inte.
Och på Uppåt blev jag inte långvarig, mot Nefertiti där DJ Mehdi och Kavinsky verkligen var helt makalösa. Det hjälpte ju givetvis dom att jag verkligen var crunk i huvudet, men det var verkligen precis så som jag vill ha ett dansgolv, rytmerna från den argaste technon och attityden från den argaste Atlanta-MCn. Jag vill tillochmed minnas att jag hörde en screwad Knuck if you buck-acapella, jag tror iaf jag rappade med i "Walk in da club, shakin my dreads ..."
Sen hade jag kanske för kul, eftersom jag missade sista bussen hem. Smart som jag är promenerade jag bort i kortändan på Nils Eriksson-terminalen (av alla ställen!) och raggade svarttaxi. Jag prutade och hade mig, jag börjar bli så fånigt fyllekaxxig. Men hem kom jag iaf, och ganska bekvämt. Chauffören hade kännt en svensk kvinna i Studiegången (där jag bor), för femton år sedan, som tog sitt eget liv. "Jaha, oj" sa jag.

Men nu hinner jag faktiskt inte berätta om lördagen, men jag lovar att ta igen.
Och bilden här lägger jag bara upp för att visa vilken härlig självdistans jag har. Och för att den från just i fredags.